Der väsnas en Marktschreier. Skåpet han prisar,
För folket visar,
Hur Judas med pungen, den skälmen, såg ut.
Der dansar en apa —
Man börjar att gapa —
Hon vinner publikens bifall till slut.
Ur hvimlande hopen, som glammar och skalkas,
En gubbe nalkas:
Ett barn honom leder; ty blind han är.
Ett silfverskäggs bölja
Hans bröst får skölja,
Och under sin arm en fiol han bär.
Nu ljuder hans stämma: “Den sång vill höra,
Han vände sitt öra
Till mig; ty Brages ombud är jag.
Så barndomsvåren,
Som ynglingaåren,
Var spela och sjunga mitt främsta behag.
Man ville jag skulle en sifferkarl blifva,
Till handel mig gifva;
Men hörde jag fåglarna qvittra i lund,
Och häckarna susa
Och bäckarna brusa,
Då glömde jag debet och credit på stund.
Nu ålderdoms snö betäcker min hjessa,
Mig åren pressa;
Men sinnet, som fordom, är klangrikt och gladt.
Än orkar min tunga
Om vårsippor sjunga,
Och tända en fackla i sorgernas natt.
Väl knöts för mitt öga, af starrens spindel,
En kolsvart bindel;
Hur länge det är, sedan solen jag såg!
Mitt inre dock hyser
En sol, som mig lyser:
Hon heter de flammande känslornas våg.
Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/59
Utseende
Den här sidan har korrekturlästs
47
ungdomsalster.