Snart börjar jag sjunga. Allt buller må tystna,
En hvar må lyssna,
Må höra mitt qväde och gynna min bön.
En skärf af den rike,
En tack af min like,
Och blommor af barnet jag fordrar till lön!“
Modren Svea[1].
Ett fräjdadt namn hon har.
Den moder, som vid huldrik barm oss burit
I ärans sköld, som månans skifva klar,
Från forna dar
Hon segrens runoskrift med svärdsudd skurit.
En kerubsvinge lik,
På hennes fjälltorn lejonfanan hviftar,
Vid böljors jubelsång i östanvik.
På stjernor rik,
Dess sagohimmel tusenfärgad skiftar.
Hon känner ingen slaf
Och ingen herre. Frihetsträdet dröjer
I hennes vård, så grönt som Arons staf.
Blott Gud hon gaf
Sin hyllning; blott för korset knä hon böjer.
Hon fägring fick: dess kind
Ett norrskens morgonklara rodnad målar;
Dess andedrägt är skogens friska vind;
Af ek och lind
En lummig krans kring marmorpannan strålar.
Den gröna drägt hon bär,
Af tusen källors perlesmycken siras;
Dess barm en blomprydd ättekulle är;
Så blank och skär,
Dess jernblod genom bergens ådror viras.
- ↑ Ur Poetisk kalender 1822.
