har sin spiritus i behåll, och begagnar magen på sätt som det bör.
Men skal saken lyckas, förbehålles, at en förnuftig matmoder sjelf lägger handen derwid, och ej liter på okunniga pigor, annars frikallar man sig för alt answar wid utgången.
Det wore mer än lyckligt för köpare, om säljare på detta sättet wille handtera sin wara. Huru skadlig för mycket saltning är, bewisar nog det torra och aldrig nog utwattnade tunnköttet, som i sig sjelf ofta är både fett och ungt, men har igenom tilwärkningen blifwit i stället för föda, förwandlat til plåga för magen. Det enda medlet, at åtminstone få det drägligt för tänderne, är at lägga en klut med potaska af en walnöts storlek i grytan med köttet, då det ej behöfwer at koka häften så länge som annars; men detta hjelper dock icke magens sak. Nu blir frågan om det låter göra sig at föra köttet med sin lake, och om det kan undwikas ompackning; ty des första och tilräckliga lake är hufwudsaken och den som bibehåller näringssaften. Kan ej detta ske, så blir saken i sit wanliga skick, och saltet måste då hålla det köttet ifrån förrutnelse, som mistat sin första och bästa bewarare.
Tilredningar af färskt Oxekött.
Äro så wäl med alla des ombyten och saucer, anteknade i kokböcker, och äro äfwen litet passande at få rum ibland desse enfaldiga beskrifningar; ty wil man allenast gifwa wid handen några små uptäckter, som bibehålla köttet wid sin rätta näringssaft.
Ängelska sättet at hänga köttet 2 eller 3 dagar i wädret, gör det ej allenast mört, utan bewarar
