men allenast för at gifwa några små underrättelser, som kunnna frälsa korfwarna ifrån undergång, och kokerskan ifrån den mycket wanliga harmen, at få toma skinn til winst för sin möda.
Första aktsamheten är med skinnenas rengörande, som bör ske med fin sågspån, i hwilka de gnuggas med händerne, så länge tils de synas hwita, då sköljas de i flera watten och lägges sedan i rent watten med et par göpnar salt öfwer natten. Morgonen derpå wändas de om på köttsidan, och skrädes ifrån körtlar och annat som kunnat fastna på dem; watten och salt slås åter på dem, hwarmed de ligga til nästa morgonen; de wändas då åter på sin rätta sida, strykas wäl up utur wattnet och läggas i dricka och salt til aftonen förr än korfwen skal göras, då strykas de up, skäras i lagom stycken och utbredas på en duk, at öfwer natten få en liten torka på sig. De stickas då up, hälst med stickor af hagtorn som kunna räcka i flera år och göra ej stora hål i skinnet.
Man bör gärna förwälla grynen aftonen förut innan man ärnar göra korfwen, på det at de må få tid til swällning. Skuren talg och russin lägges i med grynen då de börjar tjockna, som också friar korfwen för sprickor. Dagen derpå tillagas korfgjälet på wanligt sätt, men aktas wäl at ej mer än twå 3:djedelar fyllas i skinnen. Man saltar i wattnet, innan korfspadet kokar up, som bör ske med frisk eld, och slår då en stor skopa kallt watten deruti, hwarpå korfwarna straxt iläggas, som ej böra tränga hwarannan. Kokerskan får då låf at stå jämnt wid kjettiln, picka dem så fort de komma up, laga en jämn sakta eld under kjettiln
