Kalkoner.
Är en kostelig stek, om desse kreatur skötas så, at de blifwa lifliga och löna mödan.
Här kommer ej den wanliga granlagenheten i fråga, ty med för mycket klifs skadar man sig sjelf; men at ungarna i 3 weckor få et helt pepparkorn hwar morgon, deruti består hela konsten, och är et försökt medel at få dem til lifs. De twå första dagarna kan man gifwa dem litet hackade ägg med etternässlor, men sedan behöfwa de ej annat än grofwa förwälda gryn, med wäl grönt på, så framt någon ej skulle synas swag, wid fjädersprickningen, då kan litet ägg blandas ibland grynen. De börja snart äta röror med modren, och äro för ingen del granlaga, allenast man aktar dem för kallt rägn och owäder, och at en owårdig moder ej trampar ihjäl dem, som ofta sker.
Sedan kalkonerna om hösten lagt god grund til wintern på stubbåkern, kunna de födas med hästgödsel, som af en oförtruten sköterska kan hämtas warm ifrån stallet; när detta beströs med litet kli eller mjöl, äta de begärligt deraf, och blifwa så feta och wälsmakande, at man wisst icke behöfwer plåga dem med stoppning, som tyckes strida emot sjelfwa naturen. På lika sätt kan man äfwen föda ankor; hönsen pläga ej eller försmå denna kosten, då de efter hand få wänja sig sjelfwe dertil. Om middagarna bör man likwäl bestå alt fjäderfä litet slösäd.
Hönsen.
Fordra en trogen och språksam sköterska, så framt de om wåren skola göra gagn för winterfödan; och om de tillika slippa alla konstiga
