Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 8 —

RIZZIO.

Jag vet ett land, der Ossians harpa hvilar
Bland forntidsbragder i sin tysta graf;
En Ynglingsvålnad på dess klippor ilar,
Se’n afundsdolken honom döden gaf.
På minnets grus hans andestämma klagar,
Och matt från lutan hörs Marias namn —
Då nattens storm bland dunkla skyar jagar,
Ur molnen skymtar fram hans bleka hamn.

I känslans vår gick Rizzio med sin luta,
Sitt fadersarf, till fjerran länder förd,
Att sångens fröjd i ädla sinnen gjuta,
Och hvar han kom, blef troubadouren hörd.
Ej mera såg han le i rosenfärgen,
Ej i orangens guld, sitt fosterland:
Han satt en främling på de Skottska bergen,
Der forssen dånade mot klippestrand.

Kring Rizzios öppna liljepanna lekte
De svarta lockarna för vindens våg,
Då sångens gud med lätta vingar smekte
Den milda sorg, som i hans öga låg.
Så bildskön tycktes hans gestalt förklara
Den harmoni, som i sitt bröst han bar;
Dock vill den helst i ljud sig uppenbara,
Ty smärtan i sin tolk en vällust har:

”O, sväfva för min själ, i minnets dager,
Italias himmel, evigt ren och blå!