O Sångens hem, din krona är af lager,
Och konstens bilder i ditt tempel stå.
Dock — aldrig åter ser jag tornen blänka
I purpurmolnen öfver Tiberns strand,
Ej vattensprången sina perlor stänka
Med bruten glans i aftonskimrets brand.
Men — till sitt hem i bönens suckar stiger
Hvar känsla, renad, som en silfverton;
Och dikten hvarje lund till eden viger,
Och finner öfverallt sin blomsterthron.
Hell dig, o jord! hvars höga fjällkust talar
Så underbart om flydda sångers vår!
Hell dig, du kämpevakt kring Zelmas salar,
Hvars harpoklang mig ljuft, fast sorgligt når!” —
Så Rizzio söng. I skogens hvalf det höga,
Från häll till häll, gaf nejden återljud,
Då hastigt, bländande, för vandrarns öga
Maria, skön som fordom Salgars brud,
Med kograd skuldra genom dalen sväfvar,
Lätt som en dofhind öfver daggens flod,
Och lockad af den klang från klippan bäfvar,
Snart tjuserskan vid Rizzios sida stod:
”Kring Stuarts Ättling sångens rosor spira
O, främling! ej i forntidsglans, — likväl
Hon bjuder dig till fädrens borg, att fira
Den Gud, du offrar blomman af din själ.
Ditt språks musik från oförgätna länder
Har minnets välljud, — näktergalens lön
Kan äfven bo på dessa klippestränder:
I Norden ock är qvällens stjerna skön!
Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/15
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
