Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/147

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 141 —

Det blef så mörkt, min syn försvann,
En afgrundseld i hjertat brann.

Jag glas på glas i ångsten tömde,
Välönskningar jag tog emot,
Dock blott om dig, Marie, jag drömde,
Och, med din hjord vid Alpens fot,
Jag såg dig än, — der först din röst
Söng smärtan vaken i mitt bröst.

Jag måste nt, att andan hämta:
Hvar stjerna var på himlen skymd;
Blott stormens klockor hördes klämta
På Alpens topp, i kulen rymd.
Mitt hufvud svindlade: då slöt
En snö-lavin mig i sitt sköt.

Jag vet ej mer; men, när jag väcktes
Ur qvalets tunga sömn, alltre’n
Mitt kylda bröst af glas betäcktes,
Och som kristall hvar åder sken.
Se! hur’ jag hjertat dölja må,
Det genomskimrar här ändå.

Hvart skall jag fly? För ljusets låga
Jag räds; — i mörkret dold likväl,
Min hårda slägt, som gjort min plåga,
Ser ej blott hatet i min själ,
Men ock din bild ... Se der mitt qval,
Det grymmaste bland plågors tal!

Du var ju Alpens ros? På kinden
Hvart blomsterdoft försvunnet är.