Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 164 —
Sin gäst hon fryntlig gläder
Med hulda ordalag.
Se, hur’ bindmössan kläder
De gamla anletsdrag!
Och drägten målar tydligt
En bild af forntidsår:
Bondgummans lik, när prydligt
Hon klädd till kyrkan går.
En flärd den Gamla anar,
Så kär, som dagens ljus:
Den renlighet, som danar
En lux i hennes hus.
Kring kökets väggar bilda
De blanka kärl en prakt.
På bordet Leonilda[1],
Sin tids roman, hon lagt.
När sysslan mer ej lider,
Hon söker opp sin tröst
I sagor, riddartider,
Och Andlig Dufvo-Röst[2].
God syn har Herren gifvit,
Hon konstens hjelp försmår:
Glasögon hafva blifvit
En skänk åt mindre år.
