Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/226

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 220 —

En Kalk han fick af Påfvens hand,
Att hjertats törst hugsvala;
Så gick han hem till fädrens land,
Att det sin gärd betala.
Hvar ädel kraft af mödans tvång
Förhöjs till segerstyrka:
Snart trofast bön och helig sång
Blef hörd i Romfars Kyrka[1].

På trons och hoppets altar der
Den gyllne kalken blänker:
Så mången själ, med fromt begär,
I Nådens flod sig sänker.
Men plötsligt kalken derifrån
Sågs genom rån försvunnen;
Och blef — så ville Svekets hån! —
I Romfars rensel funnen.

Ej gäller ärans vittnesbörd,
Ej mödans vandringsöden! —
Som trons martyr blir Romfar förd
Till afrättsplats och döden.
Hans rena själ vid Korset fast
Såg segrens krona virad,
Och hjessan föll, i blodig kast,
Med silfverlockar sirad.

Hvar fågel söng, vid svärdets klang,
En morgonpsalm i dalen;

  1. Romfartuna, i Vestmanland.