Och tycktes i Naturen
Se blott ett grafvens tjäll.
På skullran cittran hvilar;
Ett återljud från flydda da’r!
Från tält till tält han ilar
Och sent vid Alriks tält han var,
Då soln vid nedergången
Sig slöt till hafvets bröst;
Allt stilla var; blott sången
Så klang med sakta röst:
”Då vårens gudom tänder
Sin fackla öfver himlens blå,
Då solen återvänder
Hvar höst med sommarfåglar små,
Då månans silfverglitter
På drifvan speglar sig, —
I loftet Hildur sitter
Och spejar efter Dig.”
”Så, natt och dag, hon blickar
Åt hafvets fjerran dunkla rymd;
Blott aftonstjernan skickar
Ett svar, men blek, i molnen skymd.
I dimmans flor vid stranden
Der böljan tumlar sig,
Hon vinkar dig med handen
Och famnar efter Dig.”
”Ej fadersväldet fjettrar
Dess vilda sorg i sluten cell:
Från brant till brant hon klättrar
I regn och storm, från häll till häll;
