Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/243

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 237 —

Och ljuder borgasalen
Af harpoklang och fröjd,
Då, ack! förstämd af qvalen
Hon söker klippans höjd.”

”En qväll det fyllda hornet
Gick rundt omkring med skumrikt mjöd,
Och slaget Tolf från tornet
I skog och dalar återljöd,
Och mörk, och dufven, sorgen
På nattens vingar låg:
Då flydde Hildur borgen,
Med Alrik i sin håg.

”Sin fosterbygd förlåter
Den arma, flyr kring vida haf;
Min brudkrans blommar åter,
Hon tänker, vid Försonarns graf!
Här fanns ock kransen, skuren
Af myrt och palm så skön, —
Men inom kloster muren,
Vid sång och trofast bön!”

”Ack, Alrik! hatets låga
Vid Korsets fot ej brinna kan;
Din glömska var min plåga,
Men äfven detta qval försvann.
Farväl! vi äro vänner;
Snart gry ju himlens da’r?
Då vet jag, att du känner
Hvad Hildurs kärlek var.” —

Väl hann den ömma sången
Än djupt den häpna riddarns bröst: