Men Hildur re’n var gången,
En vålnad lik, en anderöst.
I skog, i nattens dimma
Hemsk, vilseförd han lopp,
Tills dagens första strimma
Förgyllde palmens topp.
Då, ensam i naturen,
Med tända minnen, slocknadt hopp,
Står han vid klostermuren
Och ber till tysta cellen opp.
Forsent! — vid porten faller
Med rysligt återljud,
Det tunga, dystra galler,
Som gömmer Alriks brud.
