Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/245

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 239 —

SKATTGRÄFVAREN
och
BRUDSMYCKET
[1].

Skall, evigt höljdt af glömskans natt,
Hvart minne dö i Norden?
Djerfs ingen söka upp en skatt
I denna kämpejorden?
Är lifvet blott den usla lott,
Som vi till arf af fädren fått?
Skall Sagan fåfängt lära
Oss deras bragders ära?”

Så klagande, en yngling gick
Bland skogens dystra stammar;
En ättehög han skåda fick,
Hvars spets i låga flammar.
Hans hjerta ej af fruktan skalf,
Han nalkades till kullens hvalf,

  1. Anledningen till denna Romans är tagen af en i Vestmanland, på Berga gårds ägor i Skultuna socken, år 1816 upptäckt Runsten, hvars inskrift utvisar, att den blifvit ristad till minne öfver en kämpe vid namn Kirfast, som gjort en resa till Österlanden. Nära vid det ställe, der stenen hittades, träffade man under gräfningen i en backe, på hvilken den förmodligen varit upprest, följande ålderdoms-lemningar: Urnor af jern och lera; betsel, pilar, spjut; ett svärd, som tyckes hafva varit af damasceradt arbete; sirater af ett slags brons; ändtligen en liten oval låda, af brons i genombrutet arbete, med inneliggande fyra små och tvenne något större perlor, sannolikt af kristall, väl spheriskt slipade.