Och sökte der, i natten,
Den djupt fördolda skatten.
Kring kullen strödd var daggens gråt,
Klart nattens facklor blänkte.
Stum fortfor Gräfvarn på sin stråt.
Då se! hans blick sig sänkte
Uppå en dunkel runehäll,
Som höljde Kirfasts trånga tjäll;
I månans bleka strålar
Sig runans trolldom målar.
När tolf i kyrkotornet klang,
Ej spaden längre hinner.
Hvad Glömskan i sitt sköte tvang
Nu skattegräfvarn finner.
Han gladt förmärker, att han re’n
Mött Hjeltens urna, brända ben,
Svärd, betsel, spjut och pilar:
Allt bredvid ägarn hvilar.
Ej utan bäfvan öppnas kan
Den mörka grafvens rike;
Men djerf, han snart i askan fann
Ett smycke utan like.
Af perlor är den skatt han ser,
Så klara, som den tår han ger, —
Ty Trohet, här i Norden,
Är alltid älskad vorden!
Hans aning honom ej bedrog.
En sakta suck han kände
