Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/247

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 241 —

På kinden. Högt hans hjerta slog,
Då han sig dristigt vände;
Han såg en Tärna, hjelteskön;
Och suckande, liksom till bön,
Hon fattade hans spade,
Och så med alfvar sade:

”Hvi skall du tusenårig ro
För stundens vinning störa?
Men — du haft känsla för min tro,
Du skall min saga höra.
I Odins lund, vid trastens ljud
Och hvita liljors altarskrud,
Förr huldrikt Freja blänkte;
Hon mig åt Kirfast skänkte.

Men böljan söng, med väldig klang,
Om glada vikingsfärden;
Min kämpe på sin snäcka sprang,
Att se den södra verlden.
Förgäfves utåt hafvets våg
Mitt längtansfulla öga såg:
Mot klippan tredje gången
Söng böljan svanesången.

När solen badade sitt guld
I hafvets blanka spegel,
Och aftonrodnan myste huld
Mot mången Vikings segel;
Jag sorgsen satt å klippig strand,
Med hjessan lutad emot hand,

2:dra Del.Q