Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/248

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 242 —

Och önskade, att följa
Hvar våg på hafvets bölja.

Då kom med lockigt silfverhår
Den väna Sångar-Guden,
Han smålog åt min stumma tår
Och gaf en tolk åt bruden;
Mig Brage lärde harpan slå!
Då såg jag ljusets alfer små
I ringar kring mig dansa
Och hvarje brant bekransa.

När Moder min, af strängalek
Och sång, min längtan sporde,
Hon sade: ”Ej så sinnesvek
En Sköldmö vara borde.
Tag dig ett svärd; att fly din sorg,
Drag ut från dina fäders borg!
Hvart hafvets böljor vagga,
Låt segrens vimplar flagga!

Med fader min, jag fjerran hann
På långa vikingstågen.
I stilla vind, på snäckan grann,
Jag söng vid harpobågen.
Snart strängen klingade med lust
Fornyrdalag[1] på Greklands kust;
Mång’ christen lyssna’ gerna
Till Odins hjeltetärna.

Thyras namn till Kejsarn kom
På ryktets vingar lätta,

  1. Gammalt skaldeslag på vår halfö och Island.