Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/259

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 253 —

MARIA ELEONORA.

På tornets höga spira, på korsets fridsbanér,
I ljusa stjerneqvällen den fromma Skalden ser.
Snart darrar öfver kinden en helig minnestår,
Af sångens anda fattad, sin luta så han slår:

För Herrans helga lära, för jordens dyra frid,
På Tysklands vida slätter drog Hjelten ut i strid.
I borgen bad Maria, vid himla-harpors ljud,
Och slöt i trofast sinne sin Konung och sin Gud.

Sin lott, i glans och oskuld, så Drottnings-liljan bar,
Och Gustaf Adolphs hjerta dess enda rike var.
Der sökte sig Maria den myrtenkrona blott,
Som lika herrligt lyser i hydda och i slott.

Förtärd af trogen längtan i tjusfull ungdomsbarm,
Hur’ fann hon kungaborgen på glädjeblommor arm!
Hon hastar öfver hafvet till ärans kämpefält,
Der döden, eldbevingad, framsusade så gällt.

Der möttes Tapperheten, och Troheten så mild:
Ack, när de båda famnas, hur’ skön är Sveas bild!
I Gustaf Adolphs armar Maria, ljuf och öm,
Än njöt i salig tjusning sin kärleks första dröm.

På Lützens hedar skalla kanonens vilda ljud;
Hvat knall, hvart rop ett afsked ifrån en älskad brud.
En kulen aning breddes för Gustaf Adolphs själ,
Då han (för sista gången) Maria böd farväl.