Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/260

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 254 —

I Weissenfels hon dröjde i enslig saknads håg;
Och bidade med andakt sin Hjeltes segertåg.
Snart kom han ock från striden, i blodig purpur klädd;
Än frisk var hjessans lager, men båren var hans bädd.

Marias hjerta ägde på jorden dock en tröst,
Att än med tårar värma sin Älsklings kalla bröst.
Och hem, den långa färden, hon följde kistan åt,
Till Riddarholmens grafvar i dyster kungaståt.

Sin store Konungs hjerta, som förr så mäktigt slog,
Af minnets balsam räddadt ur griftens hvalf hon tog.
Inom en gyllne dosa sitt Allt hon gömde då,
Och kärleken i tårar skref tänkespråk derpå.

Och stängd för dagens strålar i svartklädd Drottnings-sal,
Så närde stads Maria ett ljuft och heligt qval.
I bönen säll hon kysste sin smärtas altar-skatt,
Då bleka stjernor logo i Nordens vinternatt.

Så hvilar sorgens dufva, se’n åskan tystnat har
Vid pelarns sista spillra, som förr ett tempel bar.
Förgäfves ler Naturen, se’n vilda stormen bröt
Det kärleksblida nästet, der hon sin himmel njöt.

När lifvets kärna saknas, hvad båtar väl dess skal?
En själ, som blott kan älska, — hvi smädar man dess qval?
Begabbad blef Maria med högvist klanders hån,
Tills grafven fick tillbaka det dyra Hjertats lån.