Än var af hopp ett skimmer hos trogna makan väckt:
En minnestelning växte af Wasas ädla slägt. —
Ack! äfven Dottren rycktes ur Modrens armar snart,
Och spände lefnadsvingen till snillets ljungeldsfart.
Den lysande Christina en tacklös blomma var
Inom det enkla Eden, som Modershjärtat bar.
Väl glänste blommans krona af alla färgor grann,
Men aldrig känslans flamma till hennes hjertblad hann.
En praktfull, drifven planta, hon kyldes vid vår pol;
Och sökte snart i Södern en mera herrlig sol.
I bittra afskedsstunden, vid tårens heta svall
På bleka moderskinden, stod Dottren — stolt och kall!
Ej nöjd med att förakta sin Svenska ätte-thron,
Nu fann hon ock för torftig sin Faders religion:
Hon öfvergaf den lära, som kostat Gustafs blod,
Som fästat helgonkronan uppå hans ärestod!
Då fick Marias hjerta sitt sista djupa sår,
Snart tempelklockan kallar och fridens timma slår:
Den döende Maria, skild från hvart jordiskt band,
Gick att i himlen finna sin kärleks fosterland.
I skumma kungaborgen, vid dystra facklors prakt,
Kring trogna Hjeltebruden Guds englar höllo vakt.
De flägtade med palmer kring hennes hvilas ro;
Och Wasa-grafven talar om hennes lif och tro.
