På klippornas hall
Vid hundarnas skall
Den glädtiga Jägaren ilar;
Och först i skymningens dimmiga flod
På Kampeberget han hvilar.
Det höjer sig opp
Öfver skogens topp
Ett minne från forntida-fejden,
Och ser, som en jätte, kring nejden.
Med flämtande bröst
Och gnisslande röst
Mån’ stöfvarne villbrådet funnit
De hejda sitt lopp, liksom spåren i hast
Inunder en stenhäll försvunnit.
Till furornas rot
Med brådskande fot
De krafsa bort måssan och sanden,
Och slicka sin herre på handen.
”Hvad gömmer den sten?”
Sad’ Jägarn, och re’n
Till spaning han lutar sig neder;
Men dagen är släckt, och när flintan gett eld,
Han kappan på måssbädden breder.
Då bössan han har,
Och hundarnas par
Vid sidan som spejande vakter,
Han fruktar ej andarnas makter.
