SAPPHOS KLAGAN.
Lifvets fröjd, hvad var du mera
Än en drömbild, af mitt varma
Hjerta målad? Du är skingrad,
Såsom dagg på rosens krona,
Der en fjäril, morgonstunden,
Såg sin spegel, och försvann.
Underbart, o Minnets prisma!
Gudarne i skilda sinnen
Gjuta dina strålar in: —
Rörliga, som molnen, sväfva
De i Phaons själ, och byta
Färgor hvarje dag ... O! kunde
Jag så gycklande ock leka
Med min känslas morgondrömmar!
Nej, ett altar i mitt hjerta
Har jag invigt åt min Gudom,
Kärleken. — O! må derinne
Heliga orakel-svaren
Af en högre tjusning klinga
Lifvets sista offerhymn.
Från Sicilien, dit du flydde
Undan minnets bleka vålnad,
Kom en Vän, — och, Echo lik,
Evigt sörjande sin älskling,
Lyssnade mitt qvalda hjerta,
Spanade mitt längtansöga,
Såsom biet törstigt flyger
Omkring blommans kalk; men fåfäng
Var min väntan: ingen helsning,
