Ingen dufva kom tillbaka
Med en minnets ros, att gläda
Enslingen i fjerran. — Ändtlig’
Djerf jag sporde: ”Är han lycklig?” —
Orden bäfvade, som vinden
På cypressbeskuggad graf.
”Ja, re’n springa Hymens Genier
Opp i famnen af hans maka.” —
”Hvad? de bära anletsdragen
Af Olympisk gudaskönhet,
Som jag tillbad? Helgerån
Ur mitt hjerta! — Ve! en annan
Gaf dem himlaformerna
Af oändlighetens urbild” ...
Evighetens gränsor sträcka
Sig omätligt genom lifvets
Öcknar, mellan dig och mig.
Ingen lager vexer mera
Uppå Lesbos’ fagra stränder,
För att pryda Sångmöns lockar;
Nej! Föraktets Eumenider,
Stigna ur Tartaren, svänga
Dödens facklor kring min hjessa,
Och med ormars gift de såra
Detta bröst. — Ur Lethe’s vågor,
Phaon! äfven jag vill dricka,
Dock ej, såsom du, en brudskål
Invid Hymens altare; —
Nej, min dödskalk vill jag fylla
Opp med tårar, tills jag ändtlig’
Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/41
Den här sidan har korrekturlästs
C 2
