Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/69

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 63 —

VINTER-SÅNG.

Hell dig, mitt Fotterland! Ej skimrar
Den rika söderns guldfrukt här;
Men fri är hyddan, som du timrar
Af dina furor opp, och der
Hvad fröjd att bo! Må Bore rasa
Och slunga pikar kring dess knut!
Vid skenet af vår tända brasa
Vi mota den Kossacken ut.

Än Odins ätt, lik fjällets klyfta,
Som lätt hvart moln på hjessan bär,
Du kan din höjda panna lyfta
Mot ljuset opp, hvars barn du är.
Ej pressar slafveriets hexa
Ur hjertats planta lifvets saft;
Nej, än på fädrens grafvar vexa
Kungsblomstren: Frihet, Mod och Kraft.

Så långt som himlens dôme sig höjer,
Flyr anden, ej af bojor tryckt;
Ej fruktan slummerns frid fördröjer,
När Nordens Son sitt öga lyckt.
O, stjernenatt! de vinterstycken,
Du målar öfver drifvans land,
Nedstänkande demantesmycken,
Förkunna äfven Mästarns hand.

Se, mellan höga furor simmar
En trollverld öfver dal och häll.