en þá fráelta (vera), er áttu, en bruðgumann (vera) á hafi.
V. Verslära.
§. 122. J F.-Nordiska metriken är aldrig frågan om werkliga quantiteten, utan endast om accenten. En accentuerad stafwelse måste i nordiska rhythmiken betraktas såsom lång i Græco-latinsk metriks mening, och med en dactylus, troché o. d. förstås här endast accentuerade och oaccentuerade stafwelser, combinerade på samma sätt som långa och korta i Grekiskan och Latinet.
Alla Nordiska versarter, med undantag af en enda, málaháttr, se §. 126, hafwa en af twå stafwelser bestående rhythmus. De finna derföre beqämligen jemföras med så kallad 2⁄4 takt i musiken, t. ex. versraden.
geira hregg við seggi
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här. |
har tre takter, hwardera på 2⁄4. Att första fjerdedelen i hwarje takt är, som man säger, god, eller accentuerad, andra fjerdedelen oaccentuerad, är sjelfskrifwet. Accentuationen i nämda verslinie är sålunda:
- géi-ra | hrégg við | séggi.
Men här måste anmärkas, att de oaccentuerade stafwelserna i hwarje takt kunna på ett wisst sätt utwidgas eller ombytas med flera, än kortare och mer hastigt uttalade, stafwelser, alldeles som när en fjerdedels not i musiken ombytes med twå åttondedelar, fyra sextondedelar, tre trioler o. d., t. ex.
- nú er þat er rekr á rakna;
här är metrum detsamma som i förra exemplet, men stafwelserna måste indelas:
