Sida:Forn-Swenskan.djvu/162

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs


110
Verslära.


nus er hat ers] rekr åå | räkna” | sp ne lat AR BS Sk pr AI re) FO 10 AN. och följande: 2 vér getum | bili at | bölva Fe ef



och ftafwelferna: er Pat er, getum, li at, måfte låfag mycet haftigt och nåftan dragas ihop. —

På famma fått funna oc i början af versraden frå flera oaceentuerade frafmelfer, Hwilfa åro att jemföra med de i mus fifen få fallade förflag; detta förflag fallag melfylling, £ tk. i-den twåraktiga linienz

skyldi mes ÖK-ni | fara. SEAN Hi | På andra fidan funna oc unpesftundom två fjerdedelar fammanflås i en ftafrelfe till en enda trvåfjerdedely t. ex.

Diöye: | fé

PR | deyja | frsendr.

frit


Accenten fan eljeft ife låggas på ftafivelfer, fom i wans liga uttalet ej Åro accentucrade.

d. 123: Ett wåfendtligt PRAG i all ForiuOtordiia poes ficår alliteravionen, eler bofftafsrimmer Denvid förfråg, att ett mift antal ord i hroarje par rader börja med: famma bofftaf. -Alliterdtionen år antingen confonantiff eller wocaliffs Confonantiffa alliterationen beftår deri, åttifles: ra ord börja > med famma confönrant: BVocaliffa alliterationen beftår egentligen i att flera ord börja med spiritus lenis; men hår erforbdrag, för eleganfens ffull, :att fjelfwa vöralérna, fom i ffriften börja orden, måjte wara fliljaktiga i Hwarje ifråga: mwarande ord. Foraderna:

T laut und Unu; lysti at kyssa