med Latinsk skrift; de widröra derföre icke närwarande ämne. Dock finnes ᛂ och ᚤ icke sällan på runstenar, hwilka eljest måste förklaras wara mycket gamla. Antingen måste dessa twå stungna vocaltecken hafwa warit mycket tidigt upptagna, eller — hwad må hända wore rätta sammanhanget — punkteringen blifwit tillsatt i sednare århundraden af personer, hwilka trott sig förstå saken bättre än de gamla förfäderna.
§. 139. Ljudbeteckningen. Såsom allmän regel i äldsta runskriften får anmärkas, att ett och samma bokstafstecken aldrig anwändes fördubbladt, utan endast enkelt; så t. ex. skrifwes vinna, arbeta, och vina, gen. pl. af vinr, alldeles lika: ᚢᛁᚾᛅ; kunna och kona: ᚴᚢᚾᛅ; falla, fëlla och fala: ᚠᛅᛚᛅ; och de accentuerade vocalerna såsom de korta, t. ex. gúls och gulls: ᚴᚢᛚᛋ.
Om Vocalerna i synnerhet.
§. 140. Äldsta och äkta runalphabetet sluter sig nära till det ursprungliga vocalsystemet, såsom det är framstäldt i §§. 1, 2, 3, och har endast de trenne ur-vocalerna, hwilka det nyttjar alldeles såsom wi derstädes utwecklat, d. w. s. ᛅ för alla omljud, fördubblingar och omljudna fördubblingar af A; ᛁ för alla brytningar, fördubblingar och starka omljud af I, och ᚢ för alla brytningar, omljud, fördubblingar och omljudna fördubblingar af U.
ᛅ betecknar derföre: A, E, Ö, Á, Æ.
ᛁ — — — — I, E, Í, É (och i wissa tillfällen Y, der detta kommer af I wid starkt omljud, t. ex. Yngvi f. Ingvi).
ᚢ — — — — U, O, Y, Ú, Ó, Ý, Œ.
T. ex. ᚠᛅᚦᚱ, ↄ: fëðr; ᛘᛅᚾᚢᛘ, ↄ: mönnum; ᛅᚱ, ↄ: ár; ᛘᛅᚱ, ↄ: mær; ᛁᛋ, ↄ: es; ᛋᛁᚾᛅ, ↄ: sína; ᚼᛁᛏ, ↄ: hét; ᚴᚢᚾᛅ, ↄ: kona; ᛋᚢᚾᛁᚱ, ↄ: synir; ᚠᚢᛏᚱ, ↄ: fotr; ᚦᚱᚢᚱᛁᚴᚱ, ↄ: þrýríkr; ᚠᚢᛏᛁᚱ, ↄ: fœddir.
Diphthongerna finnas här i sin ursprungliga form, såsom ᛋᛏᛅᛁᚾ, ↄ: stëin; ᚼᛅᚢᚴᚱ, ↄ: haugr.
