XLVIII
punkt i centrum, så bildar man nya kretsar, och genom nya excentriciteter råkar man djupare och djupare in i villervallan. Hvarföre t. ex. äro Lye’s och Bosworths Anglosaxiska ordböcker så litet brukbara, ja till och med villseledande för begynnaren, om icke för den skull, att de icke gått ut från en stadgad grammatisk orthographi? Det är denna brist på kännedom om det normala, som öfver hufvud har gjort det så lätt för dilettantismen att skaffa sig något att syssla inom nordiska språkforskningen och ingifvit dessa dilettanter den naiva idéen om oregelbundenhet i språk, just der den jernfastaste regelbundenhet råder, hvilken idé uppenbarat sig i en mängd löjliga run- och diplom-utläggningar, men ingenstädes påtagligare än i Adlerstams och Hammarskölds, af Rask tillräckligen och välförtjent förlöjligade, upplaga af Jomsvikingasagan[1]. Man har bona fide trott sig i Forn-Nordiskan hafva rätt att begå fel, för hvilka, vore de begångna i Latinet, man hade gjort åtlöje af scholgossen i nedersta klassen. Men Latin var nu en gång scholspråket, och dess reglor voro så fasthamrade i den scholbildades hufvud, att det befängda i fel, sådana som bonus mulier, magni corpi o. s. v., stod genast tydligt för hans medvetande, men de ej en hårsmån ringare felen goðr kona, margir rikir vågade käckt låta höra sig, utan att i någon mån såra hans grammatiska öra.
En Läsebok med öfningsstycken af Forn-Svenska och Forn-Norska, jemte Glossarium, i hvilka de uppställda orthographiska reglorna praktiskt komma att användas, skall man kort följa. Ursprungligen var det ämnadt att låta läsestyckena bilda ett bihang till grammatiken, i samma bok; men efter nogare öfverläggning fann jag det beqvämast att låta dessa utkomma för sig sjelfva, i synnerhet emedan jag då kunde göra den mer omfattande.
Versläran har jag sökt göra tydligare genom
- ↑ Se Rasks samlede Afhandlinger, 1 B., s. 127—136.
