afseende sammanfallande med I, det sednare med U. Wi kunna sålunda indela hufwudvocalerna i 3 klasser, näml.
1. A-klassen, innefattande endast A.
2. I-klassen — — — — — I. E. (IA).
3. U-klassen — — — — — U. O. (UA?)
Anm. Att Brytningsformen IA redan i mycket gamla handskrifter och bewisligt i prononciationen öfwergått till JA skall nedanföre noga utredas.
§. 4. Bivocaler. Omljud. Brytningen ar icke det enda sätt, på hwilket mellanljud kunna bildas; dessa framkomma äfwen på motsatt wis, näml. der ett mer öppet ljud i ordbildning eller flexion modifieras af ett i nästa stafwelse följande finare eller mindre öppet. På detta sätt inwerkas A, det mest öppna och känsligaste ljudet, både af I och U, näml.
A, inw. af följ. I, blifwer E (t. ex. temia af tamr, hendi af hand).
A, — — — U, — — O (ö) (t. ex. monnum ell. mönnum af mann).
I-ljudet, det finaste, kan ej inwerkas af de andra, mer öppna. U-ljudet inwerkas endast af I, näml.
U ell. O, inw. af följ. I, blifwer Y (t. ex. sunr ell. sonr, dat. syni).
Omljudsläran spelar ock en stor roll i nordiska språkstudiet. Dock bör märkas, att omljudet i det hela taget tillhör ett jemförelsewid sednare utwecklings-stadium i nämda språk och derföre nästan alldeles icke finnes på de äldsta runinscriptionerna. Dessa hafwa t. ex. tamia, icke temia, o. s. w.
Äfwen måste erinras, att det omljud, som förändrar A till Ö ell. O, egentligen blott förekommer i F.-N. och icke heller här noga iakttages; F.-S. känner endast det af I förorsakade omljudet, och allmän brist på U-omljudet är ett af Forn-Swenskans wigtigaste kännetecken. I några få ord, der det så kallade starka omljudet eller assimilationen råder, finnes wäl ock i F.-S. a modifieradt af följ. u till ö, som öl, Kjöt, o. s . w.; men detta phenomen hör icke under det egentliga omljudet. Se §. 34.
Af det nyss utwecklade torde det wara klart, att det genom omljud af A bildade E eller Ö i etymologiskt afseende endast kan räknas för A och på intet sätt får förblandas med de
