göres numera af uppblåst vulcaniserad kautschuk, som i sin ordning inneslutes i ett laskadt och välsydt läderfodral. Hvarje flocks bemödande är att drifva bollen igenom dess motståndares mål så att han tager mark på andra sidan. De spelandes skicklighet kommer mest i fråga vid anfallet och försvaret af målen.
Ju färre regler, och ju enklare de äro, desto bättre i hvad angår leken fotboll. Det förnämsta trätofröet mellan utöfvare af denna lek är, huru vida det är tillåtet att vidröra bollen med händerna eller icke. Eton's och Westminster's spelare skola aldrig upphöra att bevisa, att leken är fotboll och icke handboll; under det att Rugby-anerna å andra sidan påstå, att utan bruket af händerna såväl som af fötterna beröfvas spelet ett af sina förnämsta behag. I de efterföljande föreskrifterna är en medelväg förordad, ty, ehuru ingenting ser sämre ut än en lat och overksam spelare, som, icke bryende sig om att följa bollen, spelar fives[1] med honom, då han kommer i det omedelbara granskapet, vore det likväl orimligt att hindra en spelare, som ärligt tager bollen — antingen sjelfva lyran eller efter första uppstudsningen — från att springa ett par tre alnar med densamma i sina händer i afsigt att förskaffa sig det rådrum, som är nödvändigt i och för en kraftig spänning af bollen (”drop-kick”). — Med all aktning äfven för motsidan blir det likväl
- ↑ Ett engelskt bollspel liknande väggpärk.