åt samma sidas öra så stadigt som möjligt följa sigtlinien; härför bör samma sidas armbåge höjas så, att underarmen kommer ens med sigtlinien, och för att underlätta detta, drages bakre axeln undan så mycket möjligt är. Under tiden skall blicken fästas skarpt på målet och i samma ögonblick, som bågen är fullt spänd, släppes strängen eller pilen. Man finner således att hela denna färdighet förutsätter det största välde öfver kroppen, samt att öfning och egen uppmärksamhet är det enda som kan framkalla färdighet till någon större grad. Men just till följd af den noggrannhet, som härvid förutsattes, är det af största betydelse för en ung kropps utveckling att rörelsen öfvas lika mycket åt båda sidor, så att icke ena sidan stärkes på den andras bekostnad.
Pilarne kunna bäras i ett dertill särskildt gjordt koger eller i en gördel.
Vid afskjutning slår strängen mycket hårdt mot innersidan af främre armen och handleden, härför användes armskydd af skinn eller dylikt. Likaså användas vanligen fingertutor för att skydda skinnet på de fingrar, hvarmed bågen spännes. Dessa tutor kunna förenas medelst skinnremmar på handens baksida till ett slags handske, som med en annan rem eller band spännas om handleden. Emellertid är det icke möjligt att med dylika handskar kunna tillgodogöra sig den fina känsel i fingrarna, hvilken allmänt framhålles såsom önskvärd vid bågskjutning.
