Södermannalagens huvudhandskrift även efter ē, i, ī, t. e. lētæ leta, innæn innan.
§ 27. i > e efter e, ē, o, ō, ø, ø̄, i några handskrifter även a, ā, t. e. hēter, boren, bø̄te, salde sålde av hētir osv. I vissa dial. träffas ock en övergång i > y efter y (stundom även u), t. e. mykyt mycket, hyllyst hyllest (dat. sumbry av sumar sommar) för mykit osv.
§ 28. u > o efter samma vokaler som i > e, t. e. dat. sg. ntr. ēno ett, borno buret, lø̄so löst, 3. pl. āgho äga av ēnu osv. Före m uteblir dock vanligen övergången, t. e. dat. pl. lø̄sum, mindre ofta lø̄som, lösa.
3. Hiatus
upphäves i många dialekter i följande fall och på följande sätt.
§ 29. Mellan ē, ī och en längre bak bildad vokal utvecklar sig ett kons. i, t. e. lēon > lēion (> læion § 23, 1) lejon, ī ādhans > i iādhans i jåns, ī hæl > i hiæl (med stumt h; jfr § 58) ihjäl.
§ 30. Mellan ō, ū och en icke labialiserad vokal utvecklar sig ett kons. u (w, varav sedan enl. § 74 gh), t. e. trōin > trōwin (> trōghin) trogen, bōa > bōwa bereda (jfr part. reþobōin > -bōghin beredd), Iō(h)an > Iōwan (> Iōghan).
4. Spontana förändringar.
§ 31. ā > å (tecknet allmänt brukligt först år 1526) 1350—1400, såsom framgår bl. a. av sådana “stavfel“ som boter för bātẹr båt, kopa för kāpa kåpa, holda för hālda hålla, gongin för gāngin gången.
§ 32. i > ē (se § 35) eller e (jfr § 79, 3) delvis redan före 1350, men mera allmänt först sedan omkr. 1400 i urspr. kort stavelse, utom då nästa stavelse innehåller i (son. eller kons.) eller u; i de
