Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
68
- Sg. g. f. uppvisar heller aldrig -a(r) före artikeln, utan antingen och älst ingen ändelse alls eller — dock först efter 1400 (jfr § 96) stundom s, i vilket fall artikeln antar formen -ẹns (= m. och ntr.) i stället för -inna(r) eller (sedan 1400) -innẹ(s), t. e. færdhsẹns (senare till och med færdhẹns i överensstämmelse med anm. 2 ovan) färdens.
- Sg. d. f. har aldrig ändelsen -u, -o före artikeln, t. e. sakinne, sōlinnẹ gentemot saku sak, sōlo sol (se § 92 anm.).
- Sg. d. ntr. antar sedan omkring 1450 så småningom ändelsen -na i stället för -no (jfr § 37, 4).
- Sg. a. f. lånar sedan omkring 1450 stundom nominativens form.
- Pl n. m. f. på -a(r), -i(r), -u(r) — men ej -ẹr — sakna i ä. fsv. alltid -r före artikeln (se § 62, 1). I y. fsv. upptas emellertid ofta -r från den obest. formen, i vilket fall artikeln däremot aldrig behåller sitt slutande r (se § 62, 2, a).
- Pl. n. m. kan efter 1400 ofta i stället för artikeln -ni(r) genom inflytande från ackusativen ha -na(r).
- Pl. n. a. m. f. av typerna fø̄trene, -na (fæþrene, -na, bø̄ndrene, -na), hændrena (mø̄þrena) kunna i y. fsv. dels genom inflytande från den obest. formen ombildas till fø̄tẹrne, -na, hændẹrna, dels ock — men först omkring 1500 — förkortas till fø̄tren, hændrẹn.
- Pl. g. av artikeln kan i y. fsv. (sent) tillfoga -s, t. e. iūdhannas, -nẹs ’judarnas’, varefter genom inflytande från nominativen r kan intränga före artikeln, t. e. iūdharnas, -nẹs.
