Sida:Gustaf II Adolf.djvu/108

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
100
OM KONUNG GUSTAF ADOLF.

brandenburgska sändebuden börjades underhandlingar i Stumsdorf, en by straxt bredvid Stum, på svenska sidan ledda af Axel Oxenstierna, Herman Wrangel och Johan Banér. Polackernas nöd, Gustaf Adolfs längtan efter slut och Charnacés drift påskyndade underhandlingen. Inom fem veckor var man öfverens om vilkoren. Ett stillestånd på 6 år afslutades. Sigismund behöll väl namnet af arfkonung till Sverge, men nödgades erkänna Gustaf Adolf som verklig konung och gifva honom alla dertill hörande titlar. Utaf eröfringarna fick Sverge bibehålla hela Liffland med Riga, samt de för sina tullar så indrägtiga hamnarna Memel, Pillau, Braunsberg och Elbingen.




TJUGONDESJETTE KAPITLET.
OM KONUNG GUSTAF ADOLF.

Konung Gustaf Adolf var en ansenlig herre, något öfver tre alnar lång, väl växt, dock under de sista åren läggande alldeles för mycket på hullet, till och med så, att endast ovanligt starka hästar förmådde bära honom under en långvarigare ridt. Han var det oaktadt frisk och stark samt derjemnte härdad och rörlig, ehuru icke som fadren. Närsynthet var det enda kroppsliga lyte, hvaröfver han kunde beklaga sig. Hans hållning var ädel och full af behag; kroppen fördes rak, hakan något framskjuten; håret kort och öfver pannan uppstruket; det var likasom knäfvelbårar och pipskägg gullgult, hvarföre han ofta kallades Guldkungen. Pannan och näsan voro höghvälfda, ögonen öppna och ljusblå, ansigtet städse bibehållande ungdomens färger och fyllighet. Uti hans blick, anletsdrag och hela väsende låg en sällsynt förening af nedlåtande mildhet samt konungsligt allvar och majestät.