Sida:Gustaf II Adolf.djvu/115

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
107
OM AXEL OXENSTIERNA.

dyrkad. Uti svenska hären fanns en stor skara engelsmän och ännu flera skottar, hvilka just vid denna tiden voro som most lifvade af hat mot påfvedömet och en svärmande kärlek för protestantiska lärorna. För dessa var Gustaf Adolf en annan Judas Maccabeus, lejonet af Norden, likasom fordom lejonet af Juda; tillika oskuldens lam, offrande sitt rena blod för verldens frälsning. Litet före slaget vid Lützen hade de flesta skottska regementerna blifvit qvarlemnade i Schwaben och derigenom hindrade att deltaga i nämnde slagtning. Serdeles rörande är att läsa deras klagan, att dem icke förunnades i döden följa deras in i döden älskade konung Gustavus. Lika, om ej ännu mera tillbedd var han af de protestantiska tyskarna, af honom befriade från både verldsligt och andeligt slafveri, och så genom århundraden bibehållande hans namn i välsignadt minne. Svenskarna älskade och vördade honom såsom deras måhända största konung, endast att jemnföra med den lika store och älskade farfadren. Axel Oxenstierna satte honom högst. Aldrig, skref han, har Sverge ägt en större konung. Gustaf Adolf den Store och fäderneslandets fader äro titlar dem han af oss rättvisligen förtjenat. Uti hela verlden finnes för närvarande ingen, som med honom kan jemnföras, och har på många århundraden icke funnits. Jag tviflar, om kommande tider någonsin skola frambringa hans like.




TJUGONDESJUNDE KAPITLET.
OM AXEL OXENSTIERNA.

Oxenstiernorna, af samma stam som Sparrarna, leda sitt möderne från Erikska konungaätten och fädernet ända upp till tolfte århundradet. Gemensamma stamfadern,