Sida:Gustaf II Adolf.djvu/140

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
132
GUSTAF ADOLFS SAMTIDA.

som slutligen lyckades att vinna den sköna Ebbas hjerta och hand. De båda andra friarne blefvo sedan gifta med hennes systrar Kristina och Margareta. Namnkunnig och utmärkt högt öfver både bröder, förfader och alla af den slägten blef tredje brodern Johan Banér. Lifliga anletsdrag, bruna blixtrande ögon, beslutsamhet i väsende och tal utmärkte honom redan som barn. Vid ett besök på Djursholm fattade Karl den nionde synnerligt behag för den unga gossen, satte honom lekande i sitt knä och frågade: Har du ej lust att se hofvet och komma i min tjenst? Gossen svarade högt och oförfäradt: Hin hårde må tjena dig, som tagit hufvudet af far min! Vid åtta års ålder stod han en gång och lekte i ett öppet fönster i tredje våningen af Hörningsholms slott. Framför honom utbredde sig Östersjövikarne, öfver hvilka det ena fartyget efter det andra framilade och försvann. Till Tyskland, hette det, skyndade dessa segel; till Tyskland, der de olyckliga förföljda slägtingarna ändteligen hade funnit en fristad. Den lilla gossen spände sin näsduk mellan fönsterbågarna och jollrade aningsfullt, att äfven han skulle segla ut till Tyskland; men midt under ifvern af sin glada lek föll han ut genom fönstret. Den nedspringande barnpigan fann honom alldeles oskadad sitta förnöjd på en under slottsfönstret varande stenhög. Han försäkrade, att mäster Jan, trädgårdsmästaren, hade upptagit honom i fallet; denne deremot visste af ingenting. Det ses, att du är bevarad till något stort, sade Gustaf Adolf, då han sedermera hörde händelsen omtalas. — Johan Banér var under sitt uppväxande en rå och ostyrig gosse. Fruntimmersällskap undvek han gerna; sina studier skötte han lamt och slutade tidigt; men gaf deremot ovedersägliga bevis på skarpsinnighet, raskhet och ett okufveligt mod. Vid femton års ålder gick han som kornett ut i kriget och aflade sitt första lärospån i belägringen för Pleskow; sedan bevistade han oafbrutet lifländska och preussiska fälttågen, städse utmärkt såväl för egna bragder som konungens förtroende. Han var kapten vid gardet 1620, öfverste för östgötarna