1627, generalmajor 1628, riksråd och general 1630. Hans bragder gifva rika ämnen till framtida berättelser.
Hornarna af Åminne, den namnkunnige Klas Kristerssons afkomlingar, voro vid denna tiden mindre utmärkta; Hornarna af Kanckas så mycket mera, serdeles Karl Henrikssons fyra söner, alla slutligen tagande sin plats vid rådsbordet. Den äldste, Henrik Horn, hafva vi lärt känna vid ryska fredsslutet; den andre, Ewert Horn, likaså uti ryska krigen. Den tredje, Klas Horn, vårdade som lagman öfver Karelen och Ingermanland de länder, hvilka Ewerts svärd och Henriks underhandlingar hade vunnit åt fäderneslandet. Yngst men ryktbarast var Gustaf Horn. Han var född 1592 och uppväxte med sina bröder under jemn och oafbruten tillsyn uti fadrens stilla och allvarsamma boning i Finnland. Undervisning erhöllo de af den lärde, ärlige, men besynnerlige Forsius, under hvars ledning serdeles Gustaf med sin lätta fattning och jemna arbetsamhet förvärfvade goda kunskaper. Vid sjutton år reste han utrikes och besökte högskolorna i Rostock, Jena och Tübingen, återkom vid tjugu års ålder och tjente tvenne år i ryska krigen under sin ryktbare broder Ewert. Åter for han ut till Holland, hvarest han under Morits af Oranien inhemtade den högre krigskonsten. Vid återkomsten blef han kammarjunkare hos Gustaf Adolf, hvars innerliga förtroende och vänskap han förvärfvade sig ju längre allt mer, så att konungen med skäl plägade kalla honom sin högra hand. Gustaf Horn var också en kunnig, klok och försigtig, men tapper man; vida underlägsen Johan Banér uti djerfhet och snille, men hnom deremot lika öfverlägsen i kunskaper och sedlighet. Gustaf Adolf anförtrodde honom å ena sidan underhandlingarna om frieriet i Berlin, å andra sidan krigshärarna i Liffland och Preussen, alltid med visshet att se sina uppdrag väl utförda. Under åren 1626—1629 försvarade hon Liffland mot Gosiewsky med både tapperhet och framgång och vann flere icke obetydliga träffningar; hvilka fälttåg likväl blifvit mindre bekanta, i jemnförelse med hufvudhärens under konungen
