Sida:Gustaf II Adolf.djvu/160

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
152
GUSTAF ADOLF OCH UNDERVISNINGSVERKEN.

sedan under liturgiska oroligheterna förtryckta, tills de efter Johans död åter vunno betydligt insteg. Uti dessa läror var först Johan Skytte och sedan genom honom Gustaf Adolf uppfostrad. De öfverensstämde fullkomligt med denna konungs egna tänkesätt, likasom med protestantismens; och Seneca samt Hugo Grotius, hans båda älsklingsförfattare, hade arbetat uti samma anda. Klarhet och behag uti framställningssättet för att af en större allmänhet fattas och omfattas, samt renhet och upphöjning till innehåll för att derigenom helsosamt inverka på samma allmänhet, sådana voro fordringarna hos en konung, som icke blott älskade vettenskaperna i och för sig sjelfva, utan äfven ville så långt som möjligt sprida verkningarna af deras välgörande ljus.

I sammanhang med dessa tänkesätt och tillika som en följd af sin lifliga fosterlandskärlek yrkade Gustaf Adolf ganska ifrigt på modersmålels användande uti vettenskapliga arbeten. Sjelf utmärkt kunnig uti främmande språk, förbisåg han dock icke de fördelar, som genom modersmålets uppodlande kunde vinnas. Det har, skref han, städse varit räknadt ett rike till berömmelse, att de vettenskaper, som lända till menniskolägtets nytta, uppå dess eget tungomål framställda blifvit; så att folket straxt från ungdomen kunnat sig deruti öfva, och icke, som nu sker, vara nödgade att först lära sig de främmande språken för att sedan kunna komma till sjelfva innehållet, hvarvid oftast händer att medlet tager mera tid än ändamålet, språket mer än vettenskaperna. Det är derföre vår vilja, att de, som sig med bokliga konster befatta, skola så väl för nuvarande som efterkommande ungdom tillse, att dessa ämnen, så vidt sig göra låter, måtte på modersmålet behandlade blifva.