TRETTIONDEANDRA KAPITLET.
GUSTAF ADOLF OCH EMBETSMÄNNERNA.
Under Gustaf Adolfs styrelse vidtogos uti rikets inre förvaltning både flera och mera djupt ingripande förbättringar, än man kunnat vänta af en konung, hvars tid var så betydligt upptagen af beständiga krig. Men äfven under fälttågen följde han med noggrann uppmärksamhet alla regeringsärendena och under vintrarna var han outtröttlig att, dels genom sammankallade ständer, dels genom resor uti landsorterna underrätta sig om rikets ställning och behof, samt om medlen att de sednare afhjelpa. Gustaf Adolfs regering var äfven i detta hänseende en ny skapelse.
Riksdagarna hade förut blifvit hållna utan någon bestämdt föreskrifven ordning. Stundom voro endast adel, prester och borgerskap kallade; vid svårare väglag och mera brådskande göromål endast rådet, biskoparna och några af de större städernas borgmästare. Ibland kommo få eller inga ombud från Finnland; en annan gång höllos serskilda möten med detta landskap o. s. v. Ett dylikt förhållande medförde naturligtvis flere olägenheter. År 1617 utgaf derföre Gustaf Adolf en riksdagsordning, hvilken legat till grund för alla sednare.
Sverges första regeringsform af 1634, och deri gjorda fördelning af ärendena, blef af Gustaf Adolf om icke utarbetad, dock uti verkställigheten förberedd. Länsstyrelserna fingo ett mera ordnadt skick, och de första försöken gjordes att medelst rikshufvudbok erhålla en öfversigt af landets inkomster och utgifter.
På lagväsendets förbättring arbetades med ifver. Stadslagen utgafs från trycket och på samma gång blef det förbudet att, som förut, dömma efter handskrifna lagböcker. Rättegångsordningen förbättrades; men det vigtigaste af allt var hofrätternas instiftande. Konungarnas tid hade
