Sida:Gustaf II Adolf.djvu/178

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
170
TRETTIOÅRA-KRIGETS BÖRJAN.

hvarpå denne rådsherre verkligen kastades ut genom fönstret. Slawata ville smyga undan, men Thurn grep honom i armen och ropade: Se här, ädle herrar, är den andre! Slawata måste resa samma väg, likaledes skrifvaren; åt de andra, såsom mindre hatade, lemnades tillfälle att rädda sig genom flykten. Salen var i tredje våningen; men händelsevis låg en stor gödselhög under fönstret, hvars djupa och mjuka bädd mottog de fallande rådsherrarna, så att ingen af dem led någon betydligare skada. Detta våldsamma företag var liksom tecknet till upprorets utbristande öfver hela landet. Alla böhmare, både katoliker och protestanter grepo till vapen, och fördrefvo allt hvad österrikare hette. Detta var början af det så ryktbara trettioåriga kriget.

Den gamle kejsaren och hans förtrogne rådgifvare, kardinal Klesel, föreslogo att med eftergifvenhet stilla oroligheterna; men Ferdinand ville ej höra talas om annat än stränghet och våld. Han tycktes glädjas åt upproret, som en laglig anledning att återtaga protestanternas privilegier, ja att helt och hållet utrota detta hatade parti. Han fruktade dock motstånd af den mäktige Klesel, och lät derföre hemligt och hastigt från Wien bortrycka och på ett aflägset slott innestänga den gamle mannen. Matthias kunde ej bära dessa olyckor. Sorg och bekymmer lade honom i grafven.

Ferdinands uppenbart visade hårdhet och oförsonlighet retade böhmrarna ännu ytterligare. Under anförande af Thurn och Mansfeld fördrefvo de österrikarne från Böhmen, Schlesien och Mähren. Den förre framträngde ända till Wien, som af honom belägrades, och endast Boucquois tillfälliga ankomst räddade Ferdinand från att midt uti sin egen hufvudstad blifva tvungen att underteckna de upproriskas stolta fordringar. Dessa sednare sammankallade ett riksmöte uti Prag, hvarest till konung utvaldes pfalzgrefven vid Rhen, Fredrik den femte. Denne var måg till konungen af England, och dessutom sjelf en bland de mägtigaste tyska furstarna, så att böhmrarna tyckte sig äga skäl att från båda dessa håll, liksom från de andra