Sida:Gustaf II Adolf.djvu/179

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
171
TRETTIOÅRA-KRIGETS BÖRJAN.

protestanterna vänta betydligt understöd, Uti öfra Österrike hade dessutom största delen af bönderna omfattat den nya läran, och stodo färdiga att vid första tillfälle förena sig med böhmrarna, likaså uti Ungern, hvarest dessutom uppstått en för kejsaren farlig fiende uti siebenburgska fursten Betlen Gabor, hvilken mer än en gång höll på att göra sig till herre öfver hela detta land. Onekligen var Ferdinand uti en ganska svår belägenhet.

Å andra sidan hade han många anledningar att hoppas en lycklig utgång. Först och främst Spaniens, Österrikes, Polens och katolska ligans omätliga stridskrafter. Frankrike under en oskicklig förmyndareregering vågade ingenting företaga; icke heller England i anseende till konungens svaga och eftergifvande lynne. Protestanterna voro sins emellan oeniga och lutheranerna ville af afundsjuka icke understödja den nyvalda böhmiska konungen, emedan han antagit reformerta bekännelsen. Kurfursten af Saxen förrådde helt och hållet och öfvergaf sina trosförvandter, emedan den listige Ferdinand förespeglade honom hoppet att med sitt kurfurstendöme få förena Lausitz. Genom ett slugt begagnande af denna sina fienders söndring lyckades det Ferdinand att på riksdagen i Regensburg blifva vald till kejsare efter Matthias. Det skedde den 29 Aug. 1619, två dagar sednare än hans motståndare Fredrik valdes till konung i Böhmen.

Båda partierna rustade till en afgörande strid. Krafterna voro ganska olika. För Ferdinand kämpade 50,000 österrikare, 30,000 spaniorer, 30,000 af ligans troppar, 20,000 saxare, bland hvilka skaror största delen bestod af gamla och härdade krigare, anförda af lika pröfvade fältherrar, Boucquoi, Dampier, Spinola, Tilly, samt de unga efter ära och bragder törstande hjeltarne Wallenstein, Pappenheim, Altringer m. fi. — Konung Fredrik deremot stod öfvergifven af sina trosförvandter, af sjelfva sin konungsliga svärfader. Trettontusen man från de fria riksstäderna samt tiotusen ungrare var den enda hjelp, som han kunde erhålla, och dessa sednare genom plundringslystnad och oordentlighet mera till skada än gagn. Bland