hans anförare voro Thurn och Mansfeld de enda utmärkta. Fredrik, ung, liflig och stolt, förlorade dock icke modet. Tärningen är kastad, sade han. Striden må afgöra, om mitt hufvud skall bära kronan eller ej; och han förkastade de obilliga fredsvilkor, som Ferdinand mera för syn skull än på allvar föreslagit. Den 19 Nov. 1620 kom det ändtligen till ett fältslag på det så kallade Hvita berget utanför Prag. Efter en kort strid tog böhmiska hären till flykten, ungrarne först. Thurns regemente försvarade sig till sista man, ensamt i sin undergång och i sin ära. Nederlaget blef fullkomligt. Prag och hela Böhmen eröfrades. Fredrik med sin gemål måste undan den förföljande fienden taga flykten, först till sina arfländer, sedan till Holland, hvarest han, fattig och olycklig, nödgades helt och hållet lefva af främmande makters allmosor.
Ferdinand lät sin jernhand falla tungt öfver de besegrade. Uti hela Böhmen blefvo protestanterna, dels fördrifna, dels tvungna till påfviska bekännelsen; deras kyrkor nedrifna eller öppnade för katolikerna. Trettiotusen hushåll, deribland etthundraåttiofem adeliga ätter med Thurn i spetsen hade gått i landsflykt; bland de qvarblifvande mistade de flesta sina egendomar, och tjugusju de utmärktaste herrarna sina hufvud. Böhmen fick ett sår, hvarefter det ännu icke hunnit hämta sig. Bönderna i Österrike hade genom böhmiska uppviglare låtit förleda sig att gripa till vapen. De förlitade sig än på det stora antalet, än på sin rättmätiga sak och kommande underverk. Deras anförare, som fruktade öfverhetens straffande hand, försäkrade dem om framgång, och gjorde allt för att till ytterlighet uppreta deras mod och deras raseri. Men de oordentliga hoparna blefvo snart och utan möda till flere tusental nedhuggna af Pappenheim, som ankom i spetsen för ordentliga troppar. Ungrarna kufvades af Boucquei, och Betlen Gabor nödgades begära frid. Alla österrikiska länderna böjde sig åter i lydnad och ödmjukhet för Ferdinands segrande makt.
Lika våldsamt och egenmägtigt framfor han uti
