Rysslands våld. Den nya fienden skulle icke skrämma dem. Contis rika och prålande soldater voro dock i sjelfva verket af samma ull som Arnheims knektar, hvilka svenskarna förut hade uti Preussen besegrat. Med samma mod skulle de nu vinna samma ära, och tillika sin konungs nåd och efterverldens evigtvarande pris.
FYRATIONDETREDJE KAPITLET.
STETTINS ERÖFRING.
Uti Pommern regerade vid denna tiden hertig Bogislaus, en femtioårs-gammal herre, sjuklig och barnlös. Kurfursten af Brandenburg var efter honom närmaste arfvingen till hertigdömet, men såsom vanligt uppstodo en mängd medtäflare. Äfven katolska partiet kastade begärliga blickar på det bördiga landet, och hade redan i förväg ämnat det åt en af kejsarens söner; på sådant sätt skulle katolska läran och österrikiska magten vinna ytterligare förkofran. Den gamle, fromme Bogislaus måste redan under sin lifstid höra och se, huru de mägtige tvistade om hans qvarlåtenskap; stundom nödgades han allvarsamt tillbakavisa deras försök att till och med före hans död rycka till sig det blifvande arfvet. Kejsaren hade redan besatt hela hans hertigdöme utom Stettin. Dels med våld, dels med list hade han sökt bemägtiga sig äfven denna den gamles sista tillflyktsort, men detta hade misslyckats. Hertigen var emedlertid i en svår belägenhet, med ålderdomens längtan efter lugn midt ibland de beständiga oroligheterna. Obehaget ökades genom svenskarnas ankomst. Redan före Gustaf Adolfs afresa från Sverge hade hertigen skickat en af sina herrar, för att afböja det tillämnade besöket, men förgäfves. Sändebudet fann konungen
