Sida:Gustaf II Adolf.djvu/247

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
239
ERÖFRINGEN AF DEMMIN.

genom läge och arbete serdeles stark fästning, varande omgifven af floder, otillgängliga träsk och starka försvarsverk. På vägen från Stralsund, den mest farbara, mötte man först ett slott, sedan ett förskansadt torn, innan man kom till vallarna af sjelfva Demmin. I denna stad hade derföre de kejserliga sina förnämsta förråder. Besättningen utgjorde 1700 man under hertigen af Savelli, hvilken erhållit befallning att försvara platsen uti tre eller åtminstone två veckor, inom hvilkas förlopp Tilly lofvade komma till undsättning.

Hertigen af Savelli hade alltsedan svenskarnas ankomst fört befälet i Vor-Pommern. Han var en tapper och skicklig krigsman; men likasom de flesta andra italienare, hvilka deltogo i trettioåra kriget, hufvudsakligen traktande efter rof och plundringar, för att slutligen med sålunda samlade rikedomar återvända till lugn och njutning i det skönare fäderneslandet. Hos Savelli hade denna girighet stigit till en afskyvärd höjd och vållat allmänt hat. Man berättar, att han vid Gustaf Adolfs annalkande lät för sin räkning sammandrifva alla i kringliggande trakter befintliga hästar och sedan pålysa deras försäljning för att dymedelst skrapa till sig än mera reda penningar. Men hästarna voro för det mesta magra och utkörda, och folket penningfattigt; följden var, att få eller inga köpare anmälde sig. Savelli lemnade dock icke hästarna tillbaka åt deras egare, utan afslutade öfverenskommelse med stadens flåbuse, att denne fick rättighet slagta dem mot en afgift af sex skilling för huden. — Bland denne Savellis krigskamrater märktes dessutom samma Quinti del Ponte, som tillställde den förrädiska stämplingen mot Gustaf Adolfs lif. Af fruktan för hämnd skaffade han sig dock tillfälle att smyga ut ur fästningen, men måste der qvarlemna sin tross och sammanroffade egendom.

Den tolfte Februari framryckte svenskarna och omringade staden, hvarvid Gustaf Adolf med artilleriet lägrade sig på Nonnenberg, från hvars åsar han med någon framgång kunde beskjuta vallarne. Af den slarka kölden hade träsken och floderna sammanfrusit, till icke ringa båtnad