för svenskarna, hvilka derigenom kunde obehindradt tåga fram och tillbaka kring staden. Teuffel med gula regementet angrep vallarne på vestra sidan och lyckades att fatta stånd och försvara sig i utanverken. Tott och Kniephausen skulle vid samma tid göra ett låtsadt anfall mot det på Stralsundsvägen varande slottet; men besättningen tog det för allvar, tände eld på slottet och drog sig tillbaka till tornet. Svenskarna följde efter och intogo dagen derpå dess utanverk. Tornet sjelft hade likväl så tjocka murar, att svenskarnas fältstycken kunde deremot ingenting uträtta, och besättningen vägrade hvarje underhandling. Då lät Gustaf Adolf sitt folk framtränga ända intill foten af tornet och gräfva minor under dess murar. Besättningen, fruktande att sprängas i luften, sökte draga sig till staden, men hindrades af Wildenstein med en del af gula regementet, och nödgades alltså gifva tornet och sig sjelfva i svenskarnas våld. Deras sju fanor uppsattes vid batterierna på Nonnenberg, för att hos de belägrade injaga ännu mera fruktan.
Gustaf Adolf ville emedlertid sjelf på närmare håll taga stadens fästningsverk i ögnasigte och företog derföre en vandring längs efter vallarne. Härunder kom han till ett ställe med så svag is, att den brast under fötterna. Lyckligtvis var der icke djupare, än att konungen blef stående på botten, med isen och vattnet ända upp under armarne. En skotte, som stod på vakt icke långt derifrån, ville ila till hjelp; men konungen vinkade honom tillbaka. Fiendens uppmärksamhet hade emedlertid redan blifvit väckt och skott på skott aflossades från murarne; men intet träffade, ty lyckligtvis var afståndet något för långt. Konungen arbetade sig åter upp på isen, gick till nästa vakteld och tog der ett glas vin och något mat, derefter till sitt tält för att ömsa kläder, hvarpå han åter visade sig ute bland soldaterna.
Under tiden hade svenska kanonerna redan nedskjutit en del af stadsmuren, och besättningen väntade med hvarje dag en stormlöpning. Detta var en högst obehaglig ställning, serdeles för Savelli, hvilken icke utan skäl
