befarade att vid ett sådant tillfälle förlora alla sina skatter, frukten af så många förflutna fälttåg och hoppet för kommande tider. Han erböd sig derföre att öfverlemna fästningen mot erhållande af fritt aftåg för besättningen och all dess enskilda egendom. Gustaf Adolf å sin sida fruktade hvarje ögonblick att nödgas häfva belägringen, i anseende till den stora kejserliga härens annalkande. Han beviljade derföre förslaget, och hela besättningen med flygande fanor och efterföljande tross lemnade staden, hvarvid Gustaf Adolf till häst åskådade deras tåg. Slutligen kom Savelli sjelf. Helsa kejsaren, sade Gustaf Adolf, att jag för krig endast för den borgerliga och andeliga frihetens skull. Men eder, min hertig, tillade han, tackar jag för edert besvär att öfvergifva Roms lysande högtider för att kriga mot mig; ty eder person synes mig mera passande för hofvet än lägret; härvid kastade han en sidoblick på den krusade peruk, som hertigen nyttjade efter det då småningom uppkommande franska bruket. När han tågat förbi, sade konungen till sina kringstående herrar: Den karlen räknar mycket på kejsarens godhet. I min tjenst skulle han för sin feghet utan nåd mista hufvudet. Straxt derefter kom trossen. Man igenkände deribland Quinti del Pontes packvagn. Flere af svenska befälet yttrade, att den förrädarens egendom borde anhållas och betraktas som godt byte. — Jag har gifvit mitt hedersord, sade Gustaf Adolf; och ingen skall förebrå mig att hafva brutit det. Vagnen fick gå fritt; svenskarna inryckte i staden och funno der 36 kanoner jemnte stora förråder af spannemål och krut.
Tilly blef högeligen förtretad öfver Savellis uppförande, afsatte honom straxt från hvarje befattning och anklagade honom formeligen hos kejsaren. Savelli visste likväl så begå saken, att han till Tillys stora harm blef frikänd, och sedermera anställd i flere befattningar, dels som sändebud, dels som befälhafvare.
