242
FEMTIONDEANDRA KAPITLET.
GUSTAF ADOLFS OCH TILLYS FÖRSTA MÖTE.
Då Wallenstein på riksdagen i Regensburg hade blifvit afsatt från fältherrevärdigheten, råkade alla partierna uti mycken förlägenhet angående valet af efterträdare. I början talades mycket om kurfursten af Bäjern, och flere bland katolikerna understödde detta förslag; dock icke kejsaren, hvilken för Maximilians ärelystnad och skicklighet hyste en farhåga, som hvarken slägt- eller vänskap kunde nedtysta. Efter långa öfverläggningar kom man slutligen öfverens, att Tilly, hvilken hittills anfört katolska ligans troppar, tillika skulle blifva fältherre öfver den kejserliga krigshären. Tilly var egentligen uti Maximilains tjenst och honom ifrigt tillgifven. Det var en slug fint af denne furste att för egen person, med låtsad försakelse, afsäga sig fältherreplatsen; men låta valet dervid falla på en man, som det oaktadt lemnade en betydlig magt i hans egna händer.
Tilly mottog det vigtiga uppdraget med allvarlig betänksamhet. Kriget är ett tärningspel, sade han. Efter mycken lycka följer ofta lika mycken olycka. Han erkände Gustaf Adolfs stora egenskaper och deltog aldrig i det öfvermodiga förakt, som wienska hofvet plägade yttra mot denna furste.
Sedan Tilly ordnat lemningarne af Wallensteins här, beslöt han att kufva staden Magdeburg. Han ansåg detta som det närmaste och vigtigaste föremålet för sin verksamhet, i hopp nemligen att Gustaf Adolf skulle hejdas af Conti och Schaumburg. Men sedan den förre tagit afsked och den sednare blifvit fördrifven från Greiffenhagen och Gartz, sedan deras krigshär nära blifvit upplöst och svenskarna hotande framträngt mot Landsberg och Frankfurt, förnam han, att saken fordrade kraftigare åtgärder.
