Lemnande Pappenheim qvar utanför Magdeburg, tågade han nedåt brandenburgska länderna, kastade in förstärkningar uti Frankfurt, och begaf sig med hela den öfriga hären upp emot Vor-Pommern.
Vid underrättelsen om den fruktansvärda fiendens annalkande, drog Gustaf Adolf sina troppar tillsammans. Horn kallades från Landsbergersidan och fick sin plats anvisad i midten vid staden Friedland, konungen sjelf stod på venstra flygeln vid Pasewalk, Banér på den högra uti Demmin. Kniephausen fick tillsägelse att skyndsamt draga sig tillbaka från Neu-Brandenburg, dit han hade blifvit förlaggd.
Det bref, som innehöll denna sistnämnda befallning, råkade uti Tillys händer. Han beslöt i följd af underrättelsen att afskära Kniephausen och skickade för sådant ändamål Cratz med 12,000 man att omringa Neu-Brandenburg. Sjelf tågade han efter med den öfriga styrkan, varande ganska uppretad genom den just då erhållna underrättelsen om förlusten af Demmin. I slottet Felsberg mötte han oväntadt och ihärdigt motstånd af femtio der förlaggda svenska dragoner. De blefvo vid stormningen utan nåd och barmhertighet nedhuggna; hvarefter Tilly hotande framryckte till Neu-Brandenburg, der Kniephausen redan var innestängd.
Gustaf Adolf insåg nogsamt omöjligheten för denne sistnämnde general att ensam försvara sin ställning. Fråga blef, huruvida man borde hasta till hans undsättning eller ej. Svenskarnas krafter voro af vintertåget medtagna, Tillys manskap deremot friskt och uthviladt; så att striden lätt kunde få en olycklig utgång, och i och med detsamma hela kriget. Konungen beslöt derföre att undvika en afgörande drabbning. Svenska hären skiftades i två delar. Den högra under Gustaf Horn vände sig mot Stralsund och besatte med yttersta försigtighet alla pass öfver Peene- och Trebelfloderna. Den venstra under konungen sjelf tågade mot Oder, hvarest den mellan Schwedt och Vierath förlades i ett med största noggrannhet befästadt läger. Från denna plats kunde han obehindradt gå öfver
