till båda sidorna af floden, och erhålla fri tillförsel från Stettin och kringliggande nejder.
Kniephausen blef på sådant sätt öfverlemnad åt sig sjelf. Han hade sitt eget och ett halft skottskt regemente, utgörande tillsammans vid pass 2,000 man; men inga kanoner. Gustaf Adolf hade genom ny skrifvelse tillsagt honom att medelst hederlig dagtingan rädda sig och besättningen, men äfven detta bref blef af Tillys folk uppfångadt. Kniephausen, sålunda okunnig om konungens afsigter, beslöt göra motstånd i det längsta och afslog alla Tillys uppfordringar. Denne, som fruktade, att Gustaf Adolf skulle ila till undsättning antingen af denna ort eller af Magdeburg, påskyndade belägringen, och lät sitt folk flere gånger löpa till storms; men ehuru de voro 22,000 man, blefvo de dock tre gånger tillbakadrifna af Kniephausens 2000. Emedlertid dundrade Tillys tjugusex kanoner dag och natt mot fästningen; Kniephausen kunde blott svara med muskötter. Efter långvarigt skjutande ramlade en del af murarne och de kejserlige lagade sig till stormning. Kniephausen begärde tjugufyra timmars betänkningstid; det vägrades, och förrän Tilly hann gifva befallning derom, ilade de kejserliga till storms med unga Montecuculi i spetsen. Han främst och sedan de andra bestego murarna och inträngde i staden. Blodbadet blef förfärligt. Pardon blef alldeles icke gifven, icke ens för borgrarne; ty, sade man, det kätterska packet hade gynnat svenskarna. Dessa sednare blefvo mangrannt nedhuggna. Kniephausen sårades, kastades till jorden, men undkom till rådhuset, der han med ungefär sextio personer blef tagen tillfånga.
Gustaf Adolf blef högst förtörnad vid underrättelsen om det ohejdade mördandet. Den gamle korporalen, sade han, dermed menande Tilly, börjar kriga som en kroat. Men jag skall väl en gång betala honom. För närvarande slöt han sig ännu fastare inom förskansningarna och lemnade öppna fältet åt Tilly. De få, som återkommo från Neu-Brandenburgs tappra försvar, blefvo furstligt belönta.
Efter denna seger tågade Tilly längre åt norr; men
