Sida:Gustaf II Adolf.djvu/258

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
250
FRANKFURTS ERÖFRING.

betydligaste utanverk. Dervarande besättning gaf sig genast till fånga, hvarpå Teuffel riktade kanonerna mot sjelfva staden. Befälhafvaren, öfverste Cratz, skickade sin son i spetsen för en betydlig tropp för att återtaga skansen. Det misslyckades och ynglingen blef skjuten. Fadren, häröfver nedslagen, likasom besättningen i allmänhet öfver svenskarnas fortfarande lycka, begärde dagtinga, och öfverlemnade staden mot fritt aftåg. Gustaf Adolf blef härvid bekymrad, huru han för den utgående manstarka fienden skulle dölja sin egen underlägsenhet. Han gjorde det medelst användande af trosspojkar och Gustaf Horns i hast tillkallade troppar. Hans farhåga för anfall minskades eller rättare tillintetgjordes vid anblicken af den uttågande besättningen, hvilken medförde nästan lika många drängar och trosspojkar, som soldater, samt dessutom öfver tusen lösa qvinnfolk och en otalig hop af packvagnar. Hela trossen affärdades på vägen till Gross-Glogau, hvarpå konungen inryckte i Landsberg och lät ål sina generaler och öfverstar anställa ett gladt gästabud. Efter vanan var han icke i egen person närvarande. Johan Banér var värd för aftonen, och natten tillbragtes under skämt och glädje.

Vid första ryktet om Gustaf Adolfs uppbrott emot Frankfurt, hade Tilly med en ansenlig styrka aftågat från Magdeburg för att undsätta den angripna staden. Gustaf Adolfs ovanliga både snabbhet och lycka förekom hans afsigt, och redan i Alt-Brandenburg mötte underrättelsen om Frankfurts eröfring. Man omtalade äfven Gustaf Adolfs afsigter mot Landsberg; men tillika de försigtighetsmått, som blifvit tagna vid Frankfurt för att hindra Tillys vidare framträngande. Denne ansåg sig ingenting vidare kunna uträtta, utan vände åter till Magdeburg, i hopp att undsättningen af denna stad skulle tvinga Gustaf Adolf att återvända från österrikiska arfländernas gränser.

Frankfurts och Landsbergs eröfring ökade betydligt Gustaf Adolfs anseende och magt. Han var nu herre öfver hela nedra Odern och kunde efter behag vända sig mot Schlesien, Brandenburg eller Saxen. De